mimmzan

ÅHHH...... Nu är det bara två dagar kvar till Arvikafestivalen!!!!!! Jag håller på att smäller av. Jag vill åka redan nu, direkt, på en gång!
Jag sitter och peppar och fixar Camp flaggan. Nu har vi äntligen kommit fram till ett bra camp namn; Camp Bamseplåster, tjusigt va??

 

Faan... Jävla skit! Nu har den påträngande Mimmi varit i farten igen! Jag förstår inte varför jag ska vara så jävla på hela tiden. Jag tror ärligt talat att jag är kär... Men tydligen har jag väl varit för på som vanligt och skrämt iväg honom!!!
Faan va jag hatar mig själv. Det är därför jag inte ska ta kontakt med killar jag gillar. Jag skrämmer iväg dem. Och mina vänner förstår ju inte det. Det är därför jag aldrig vågar skriva eller prata med en kille jag gillar. Men endå ska ni tvinga mig att göra det och då förstör jag ju allt!
Faan!!!

Varför ska jag alltid göra så här? När är det min tur att ha åtminstonde LITE tur i kärlek? Jag vill inte blir sårad mer... Killen jag en gång i tiden har älskat sårade mig så djupt. Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen? Hur ska jag någonsin kunna älska någon igen?
FAAN!!!

Jaha, nu var det alltså bestämt. Jag ska åka till Arvikafestivalen! Så jävla skönt. Komma bort ett tag till ifrån vardagen. Få festa och flörta och göra bort sig så mycket man vill utan att någon bryr sig. Jag vill åka redan nu, men jag får väl stå ut i två veckor till. Imorgon är det ju ialla fall midsommar, så då blir det fest. Jag och småtjejerna har suttit och gjort söta kransar som vi ska ha imorgon när vi dansar kring midsommarstången upp i Tjällmo. Eller jag kan ju inte dansa på grund av foten, men flickorna ska dansa ialla fall. Och på kvällen blir det knytkalas hos oss. Som tur är kommer Sofie, Elliot och Johanna också så det blir nog inte allt för tråkigt. Det blir ju vad man gör det till...

Jag har fortfarande denna människa på hjärnan. Han försvinner inte ur mina tankar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! 

  

Jag förstår inte hur en människa man bara träffar av en slump kan beröra så mycket. 

Jag träffade en sån människa på Hultsfred. En väldigt söt, omtänksam, rar kille. Till en början var det bara en oskyldig liten flört, men ju mer jag var med honom, dessto mer blev jag farsinerad av honom. Det är väl egentligen inget speciellt med honom, men ändå kan jag inte få honom ur mitt huvud. Så fort jag tänker på honom blir jag så varm om hjärtat. Det första ni tänker på nu är väl att jag är kär, men det är jag inte. det är inte samma sorts känsla. Jag var riktigt kär i Björn, men det kändes aldrig så här... Jag kan inte sätta fingret på det, men han berör mitt hjärta på nått sätt. Det är svårt att förklara. Och det värsta är att jag nog aldrig kommer träffa honom igen. Varför skulle jag det? Han bor ju lågt härifrån, varför skulle jag träffa honom igen? Det är det jobbiga med Hultsfred. Man träffar massor underbara människor, men när festivalen är slut vet man att man aldrig kommer se dem igen. Det är bara skit! 
Men jag vill så gärna träffa denna människa igen. 
Jag vet inte... Jag kanske är lite kär endå. Eller... Jag vet ialla fall att han har berört mitt hjärta så jävla mycket. Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag mår alltid lite bättre så fort jag tänker på honom.... Faan det här är bara skit! Men ganska bra skit ändå