Alone, but also in the middle of all the poeple
Vännerna pluggar och gör lumpen. Jag förstår inte hur de vet vad de ska göra med deras liv. Jag står här som ett frågetecken medan alla andra redan har skaffat sig ett alldeles eget liv! Visst jag söker ju jobb, jag försöker ju, men endå lyckas jag inte på något sätt. Jag är ju faktiskt den som var allra först med att skaffa lägenhet och flytta och så. Men allt sprack helt plötsligt. Det blev plötsligt jag som bodde hemma, utan jobb, utan någon inkomst. Hur kunde det bli så? Jag förstår inte riktigt. Jag är ju den mest ansvarsfulla personen av alla mina vänner, men endå är det jag som inte har något eget liv.
Usch, vad dåligt jag känner mig. Vilka höga krav jag sätter på mig själv. Man kan ju faktiskt inte vara den första jämt. Man kan inte det. Men jag vill så gärna. Jag vill vara den mest vuxna bland mina vänner, men jag vill endå inte vara vuxen vilket jag tydligen ska vara. Varför ska det vara så jävla press hela tiden. Jag har bara lust att krypa under täcket och aldrig gå upp ur sängen igen!!!
Kontrollerande tankar
På psyk idag insåg jag vilken kontrollerande person jag verkligen är. Eller jag måste ha allt under kontroll helt enkelt. Allt måste vara struktruerat och planerat, annars får jag panik! Och då menar jag verkligen panik! Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag blir helt handlingsförlamad eller så blir jag jätteirriterad och sedan ledsen... Men endå handlingsförlamad. Visst, jag har väl alltid vetat om att jag vill ha allt planerat, men inte att det var så här extremt. Men det gick upp för mig idag när jag var inne på psyk och pratade med min sköterska Linda. Jag tar så stort ansvar för allting. Även om det inte är min sak att bry mig om så tar jag ändå ansvar. Det är verkligen skumt när man tänker efter.
Jag tycker själv att jag är mycket mer mogen än de flesta av mina vänner så antagligen känner jag att jag bör ta mer ansvar och ta hand om alla. När vi ska ut på krogen eller på fest t.ex. måste jag har kvällen planerad. Antingen att någon annan har planerat och jag får veta planerna eller (oftast) planerar jag själv, bara för att jag ska veta att allt fungerar, annars får jag ju som sagt panik. Men det är inte jag tänker på eller styr över utan det sker bara automatiskt. När mina vänner har lite spontana kvällar utan att riktigt veta vad som ska hända, stuntar jag i att vara med för att jag får redan panik då när dem föreslår det.
Det är skumt att man kan vara så kontrollerande. But that's me....
